Afroamerikaner och konstmusik: "Inte olagligt att undvika svarta eller kvinnliga tonsättares verk"

I det tionde och sista avsnittet i Birgitta Tollans serie How sweet the sound medverkar två tonsättare som varit betydelsefulla för hela den här serien: Renée Baker från Chicago och George Lewis från New York. De har hjälpt henne att finna fram till alla de fantastiska afroamerikanska tonsättare, musiker och dirigenter som hon mötte på sin resa i USA.

Renée Baker är violast, tonsättare, dirigent och bildkonstnär. Hon var konsertmästare i Chicago Sinfonietta under 25 år, men som 50-åring bildade hon 50-personersgruppen Chicago Modern Orchestra Project eftersom hon ville höra sin egen musik spelas under sin livstid. – Vi spelar klassiskt, jazz och experimenterande musik. Och vi spelar mina kompositioner! Rasismen lever fortfarande i USA, enligt Renée Baker. – Den uppenbara, våldsamma och legala formen av rasism har bytts ut mot en subtilare, som är lättare att ignorera och förneka och därmed nästan lika allvarlig. Det är till exempel inte olagligt att undvika svarta tonsättares eller kvinnliga tonsättares verk. Du kan ställa orkestrar inför rätta, men det är både tidsödande och dyrt, och vilken konstnär vill göra det, undrar Renée Baker. Hennes verk Subtle Hues of Blackbirds - Subtila nyanser hos koltrastar gestaltar det faktum att koltrastar kommer i olika schatteringar. – Så har också människor olika färgnyanser i huden. Även inom en ras. Vi är alla mångfärgade! förklarar Renée Baker som tidigt förstod att hon ville spela klassisk musik, men nu skriver på sin första saxofonkvintett. – Som klassisk musiker hör du nästan aldrig det instrumentet. Jag håller på att lära mig att älska saxofon! Hennes DIVERTIMENTO NOTTE blu för Chicago Sinfonietta är en sprallig symfoni för symfoniorkester och jazzmusiker. Alla solon måste vara atonala. – Vår klassiska publik är begåvad och hungrig och klar för något nytt, tror Renée Baker som bland annat tackar The Art Ensemble of Chicago, Anthony Braxton, Meredith Monk och Pauline Oliveros för inspiration och spännande musik. – Deras exempel har gett mig tillåtelse att med integritet och äkthet göra det jag vill, avslutar Renée Baker. George Lewis är tonsättare, trombonist, författare och professor i Amerikansk musik vid Columbiauniversitetet. Dessutom gästprofessor vid University of California i Berkeley. Han är mentor för flera generationer musiker och kompositionselever. Lewis komponerade stycket Will to adorn, Viljan att smycka sig, efter en essä från 1934 av författaren och antropolgen Zora Neale Hurston. Det handlar om afroamerikanska kvinnor som traditionsenligt placerar prydnader ovanpå varandra, högt på huvudet. Det kan gälla hattar, sjalar eller håruppsättningar. – Jag är mindre intresserad av att hitta afroamerikanska tonsättares okända verk. Istället vill jag sätta fokus på de olika former musiken tagit på sin väg i vår globala tid, förklarar George Lewis, som speciellt gillar ljudkompositioner, interaktivitet och musik skapad av datorer. – I New York finns numera begåvade och ivriga unga musiker som bildar nätverk och designar egna ensembler. De heter International Contemporary Ensemble - ICE, Wet Ink, Yarn/Wire och Argento. De är öppna för musikalisk mångfald, genreöverskridanden och ansvarsfull improvisation, berättar George Lewis. Det är en stor förändring sedan tidigare då musiker ofta uppträdde som ett stort kollektiv av frilansare som ibland spelade nutida musik tillsammans. – Jag behöver en grupp kreativa musiker som uppför min musik och befinner sig i ständig, kritisk dialog med vår komplicerade omvärld, avslutar George Lewis. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan.