Hjärnan och musik

Runt sekelskiftet 1900 började psykiska symptom benämnas nervösa sammanbrott. Tonsättaren Charles Ives bipolära symptom kallades hjärtkollapser. 1906 skrev han det mystiska stycket The Unanswered Question. Det korta trumpetmotivet beskrev Ives själv som den evigt existensiella frågan. - Ives galenskap hörs i hans geniala musik, hävdar idéhistorikern Karin Johannisson. I hans musik finner hon dramatiska, surrealistiska förvrängningar av verkligheten och disharmoniska tillstånd och spänningar. Programmet sändes första gången i november 2009.

Hjärnforskaren Fredrik Ullén förklarar var musiken finns i hjärnan och spelar pianomusik av den excentriske tonsättaren Kaikhosru Shapurji Sorabji, en mycket privat person som i mitten av 1930-talet drog sig tillbaka helt från konsertscenerna. Sorabji ansåg dessutom att ingen skulle spela hans verk offentligt. Sorabji har skrivit några av de svåraste pianoverk som finns. Hans ”Symphonic Variations”för piano och orkester tar 8 timmar att framföra. Vi möter två hyperaktiva musiker, som är gifta med varandra. – Diagnosen var en befrielse. Jag behövde inte längre låtsas att jag var som alla andra, säger violinisten och tonsättaren Emmy Lindström. – Jag hade toppbetyg i alla ämnen, var extremt vältränad och smal, men tyckte ändå det var fel på mig eftersom vuxna stigmatiserade mig för att jag inte var tyst och stillsam, vilket en flicka borde vara. Emmy blir lugn av att spela och anser att hyperaktiviteten har fördjupat hennes musikalitet. Detsamma gäller klarinettisten Emil Jonason. – Som barn var jag osynligt och introvert hyperaktiv. Jag tänkte mycket på saker, spelade inga sporter, satt still och pluggade, övade klarinett och ritade. – Nu sitter jag aldrig still. Jag fastnar för sånt som går fort. I min hjärna finns två järnvägsspår som jag färdas på samtidigt. Det är väldigt roligt! – För det mesta tänker jag på klarinettgrepp, speciellt på dem i Coriglianis klarinettkonsert. Konserten är som en trafikolycka på en halv timma, som världens hårdrockskonsert i mina öron. Samtidigt lyssnar jag på Tom Waits ”Sins Of My Father” en gång om dagen. Den har blivit mitt mantra, berättar Emil Jonason. Manus och produktion: Birgitta Tollan.