Musik och politik: Är all musik världsmusik?

Om världsmusiken och mångkulturen som globalt experiment. All musik är en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven.

Inte all musik är underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om.Medverkande: Ozan Sunar, verksamhetsledare på Moriska Paviljongen i Malmö, Per Wirtén, författare och skribent.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Johanna Paulsson, frilansjournalist och kritiker.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om världsmusiken och det globala experimentet.Jag strosar omkring i Paris. Från dolda högtalare pumpas världsmusik från Madagaskar med programmerade beats. Helt i linje med Virgin Megastores filosofi, att folkmusik även från de mest isolerade öar kan säljas som "världsmusik".Visst svänger det. Men för vem svänger det? I utsugarperspektiv finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är prognosen fortsatt olustig. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få cd-plattor och kassetter långt innan den får el och rinnande vatten. I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med exotiska ljud lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, snäckskalstrumpet, blur, kementché. Tack vare digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och spelbart.Här sitter upphovsrätten löst eftersom musiken i det stora hela betraktas som gemensam egendom. Jag behöver till exempel bara ett par dagar för att tanka hem ljudfiler med "folklig musik" som det tog kompositören Bela Bartók ett helt liv att samla in bland de transsylvanska bergen.Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk rundblåsning får den ihåliga trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade.Samma sak med indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman, den arabiska ouden och så vidare. Hur exotiska dessa instrument än upplevs i vår tankevärld, är de inom räckhåll för vilket utnyttjande som helst.Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner fick alltså rätt när han för snart fyrtio år sedan lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: "Kultur är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha."Med en ofattbar hastighet drivs kulturer in i en rörelse framåt. Ekonomen och framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna "förening av pölar, tjärnar, sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare".Men: för en musiker har det dock sällan funnits något annat alternativ än världskultur. All musik är nämligen en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven. Ett okontrollerbart flöde som skickligt balanserar mellan stöld och intuition.Det enda som betyder något är att det finns en publik som vill lyssna och dansa. Det krävs alltså inte en invandrare på scenen för att legitimera framförandet som världskulturellt, lika lite som vi kräver att bara svenska orkestrar kan spela Hugo Alfvéns Midsommarnattsvaka, eller endast italienska hjältetenorer klarar att gestalta Puccinis poetroll i La Bohème.Världsmusiken som fenomen sätter ofta fingret på världskulturdebattens samförstånd om internationalisering, global ekonomi, geopolitik,..