Musik och politik: Kan musiken hjälpa mot utanförskap?

Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen.

All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror.Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord.Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete. Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet.I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna.Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem.Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost.Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna.DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken.Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal...