Skönheten, del 1

Jag sitter i bilen på väg till mitt möte med Sofia Roberg när radion spelar ett pianostycke som jag inte hört på länge. Det är den långsamma andra satsen i Schuberts tjugoförsta pianosonat. Pianisten spelar eftertänksamt, lugnt och ackorden med den enkla lilla melodin gör egentligen inte mycket väsen av sig. Ändå är det som om musiken går rakt in i mig.

Jag kör snabbt på motorvägen österifrån, men plötsligt är det som om vägen försvinner och Österlens landskap börjar glöda i eftermiddagssolen. Det är en intensiv skönhetsupplevelse, men när jag nu försöker beskriva, den märker jag hur tafatta orden blir. Det var några små toner, som vecklade ut sig inom mig och för en kort sekund var dom större än allt. Men min beskrivning av upplevelsen kan bara ringa in känslan, inte fånga den.   Kanske är det därför som jag ändå enklast hittar skönheten i just musik. Den bara är. Den bara finns. Oftast betyder den ingenting alls. Dom klassiska styckena har sällan ens några särskilda namn. Pianosonat nr 21 säger ju ingenting. Och det är befrielsen.  Jag hade länge en fåfäng förhoppning om att även jag någon gång skulle kunna skapa något vackert. Något som talade till människor på samma sätt som musiken talar till mig. Man jag har lagt alla sådana tankar åt sidan. Jag är en lyssnare, inget annat. Jag sitter i skuggan och blickar mot ljuset. Jag kan inte komma ända fram.  Tillbaka i bilen märker jag vilken sinnestämning Schuberts musik har försatt mig i. Allting sover, tänker jag. Det är fortfarande tidig vår. Marken sover, träden sover, till och med vägen sover. Allt skimrar, men sover fortfarande. Världen är vacker och jag är liten.  I den första delen av Skönheten möter vi författaren, förläggare och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg som berättar om sin nya roman om Georg Friedrich Händel, samt skribenten och litteraturvetaren Sofia Roberg som minns melankoliska tillstånd i sin barndoms skog.