Skönheten, del 2

Det brukar kallas för epifanier - korta genomlysta ögonblick, som uppenbarelser, ofta mättade med en snabbt övergående insikt i skönhetens fulla idévärld. Jag sträcker fram handen och försöker greppa det ögonblicket, försöker hålla om det som handen runt en solvarm sten. Det händer några minuter in i Antonio Vivaldis "Stabat Mater". Musiken skrevs för nästan tre hundra år sedan. Allt vi har kvar är papprets linjer och noternas svarta prickar. Men partituret är en karta. Countertenorens höga röst försvinner in i ett mjukt oväntat legato med orden "Dum pendebat Filius". För en kort stund finns inga historiska eller tidsmässiga avstånd mellan mig och musiken. Skönheten har bundit allt samman.

I den andra delen av Skönheten möter vi Lars O Ericsson - docent i praktiskt filosofi vid Stockholms universitet samt författare och konstkritiker, bland annat i Svenska Dagbladet. Han talar om hur hans egen skönhetstörst vuxit sig allt starkare med åren. Den största skönheten har han funnit i en liten staty som föreställer en enkel flöjtspelare. Vi träffar också litteraturredaktören Isabelle Ståhl, som berättar hur skönheten många gånger har drabbat henne som en oväntad epifani. Plötsligt har ögonblicket blivit genomlyst av ett starkt sken och verkligheten är inte längre sig lik. Till sist blir det ett besök hos programmeraren och kompositören Jonatan Liljedahl, som sitter hemma i arbetsrummet i trävillan i Ockelbo och finner den största skönheten i de elektroniska ljudens abstrakta värld.