Resesällskap: Låt det oväntade mötet förändra ditt liv

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder.   Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet...