Stumfilm: Det våras för tystnaden

Stumfilmen kördes över av ljudet och blev en smal sak för cineaster. Joakim Silverdal tycker att det är dags att skriva ut tysta klassiker på recept. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla stjärnor kommer en gång att slockna. Det gäller världsrymdens himlakroppar, likaväl som himlen över Hollywood.I Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 drömmer den avdankade stumfilmsskådespelerskan Norma Desmond om en comeback som aldrig kommer. Hon har inte lyckats med något sen filmen fick ljud och krossade hennes karriär.Detsamma gäller hennes gamla vänner.I en scen sitter några finklädda figurer vid ett pokerbord. Vana cineaster känner direkt igen dem: ”det är ju Buster Keaton, Anna Q Nilsson och HB Warner”. Men filmens berättare beskriver dem som dunkla figurer från den tysta eran, som inget mer än vaxdockor i Norma Desmonds kabinett.Stumfilmen var stendöd, redan 1950, det är vad vi får med oss.Men jag har blivit mer och mer övertygad om att den ljudlösa filmkonsten nu, över 70 år senare, fortfarande har förmågan att välta vår verklighet.När min dotter var två år fick hon frågan av en förskollärare vad hon gillade att se på tv. Och då svarade hon, som om det vore det naturligaste i hela världen: Charlie Chaplin.Allt uppstod i ett ögonblick av panik - när Babblarna, Daniel Tiger och Bolibompadraken helt enkelt till slut fick det att rinna över. Vad annars går att gräva fram ur streamingmörkret?Titta där: den böjda käppen, de stora skorna och det kluriga leendet. Charlie Chaplin!Vi började trevande med långfilmen Cirkus. Jag trodde egentligen inte alls på den här idén, men snart märkte jag hur uppslukad hon var. Allt som behövdes var några enkla: “Vad tror du att gubben ska göra nu? Nämen vad hände, sprang han IN till lejonet?” och så sitter en tvååring och tar in ett svartvitt, filmhistoriskt mästerverk från 1920-talet, helt utan talade repliker eller ljudeffekter.Vi upptäckte snart att Chaplin är mer än den snubbelgubbe världen ofta vill göra honom till. Vi har haft många, långa samtal om vad som gör luffaren ledsen, varför han är ensam, varför han har så trasiga kläder.Det är sådant man hinner med när tillvaron tystnar. När det konstanta larmet av hysteriskt animerade barnprogram sätts på paus, om så bara för en liten stund.Men kanske är jag naiv. Med snart 100 år av ljudfilmer är väl ändå stumfilmen dömd till en tillvaro längst ut i vår mediala periferi.Någon som var rädd för det och såg på med avsky, när ljudet trädde in i filmkonsten, var Victor Klemperer.Han var en tysk filmälskare och språkvetare vars dagböcker från 30 och 40-talen är viktiga tidsdokument över nazismens påverkan på det tyska medvetandet.I hans filmdagbok “Ljus och skugga - 1929-1945” får läsaren vara med om hur nazi-propagandans mörker kastas över de tyska biograferna.Men för den som läser noggrant, är den även en spännande ögonvittnesskildring från en biobesökare som var med om skiftet från stumfilm till ljudfilm.För Victor Klemperer var INGEN vän av den tidiga ljudfilmen, om vi säger så.Det är med ett slags glödgat hat han beskriver hur patetiskt dåligt filmljudet var till en början.1929 skriver han: “Vi har nu mött ljudfilmen två gånger och tyckte båda gångerna att den var avskyvärd”.Han tycker att det låter förskräckligt, men ljudkvaliteten är något han förstår kommer bli bättre. Vad som inte kommer åtgärdas är att ljudfilmen utstrålar något konstlat, dött. Ett slags surrogat till stumfilmen.Han skriver att “Filmen MÅSTE vara en konstform med uttryck, liknande...