Jag tänker på döden hela tiden

När Camilla var fem år dog hennes bästa kompis. Ända sen dess har hon brottats med tanken att det var hennes fel. Och att det borde varit hon som dött och vännen som fått leva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är snart trettio år sen det hände, men för Camilla är det som om det var igår. Hon och hennes bästis var oskiljaktiga, de gick på samma dagis och lekte varje dag. Och så, plötsligt, var hon borta.- När hon dog blev jag helt ensam, berättar Camilla. Jag hade just fått en lillebror med speciella behov och mina föräldrar låg i skilsmässa. Det fanns igen som såg hur jag hade det och hur ledsen jag var.Camilla slutade äta och plockade undan alla sina leksaker. Hon började fantisera om begravningar och i hennes huvud snurrade en envis tanke: det är mitt fel att hon dog.-Jag började sova i en bokhylla istället för i min egen säng, säger Camilla. Jag tyckte inte jag var värd att finnas. Istället låg jag där och kände mig hungrig, ensam och kall. Hur mycket Camilla än säger till sig själv att det inte var hennes fel och att man inte kan styra över liv och död, så släpper inte tankarna greppet om henne. Hon går ständigt omkring och är beredd på att katastrofer; att det ska börja brinna, att hon ska trilla av cykeln, att någon hon tycker om ska ryckas ifrån henne.Vad ska hon göra för att bli av med känslan att döden flåsar henne i nacken?