Med släde mot söder

Sörkörare kallades de norrlandsbönder som vintertid for söderut med släden full av varor hemifrån. De tog med sig skinn, renkött, fågel, smör och hemslöjd, inte minst linne. I en tid när staten ville kontrollera handeln gavs linproducerande socknar en möjlighet att handla friare, eftersom linet var så åtråvärt. Sörkörare var nästan uteslutande män, men det fanns en och annan kvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Idag finns ett romantiskt skimmer kring sörkörarna och inte minst i trakterna av Örnsköldsvik vårdas berättelserna om deras äventyr. På Murberget Länsmuseet Västernorrland finns flera uppteckningar som berättar om sörkörarnas resor. Till exempel tecknades 1916 Kristoffer Vestbergs berättelse ned av Levi Johansson och idag kan man på Murberget Länsmuseet Västernorrlands arkiv på nätet läsa berättelsen. Jag har i min ungdom varit med om att göra inte mindre än 11 sörkörningsresor. Huru många gånger vi var till Stockholm minnes jag inte, men nog var det en tre fyra gånger. Alla gångerna var jag lejd som kördräng. Vi körde först upp till Åsele på den så kallade julmarknaden som hölls strax på nyåret. Där handlades fågel, renstekar, renhudar, smör och skinn. För ripa betalades upp till 37 öre, renkött 5 kronor pundet, renhudar omkring 5 kronor och så där 8 kronor pundet för smör. Varje sörkörare hade mellan 10 och 20 lass, och lika många hästar. Hästarna köptes på hösten, men säljaren skulle ha dem om hand till nyåret och stilla dem feta. Strax på 20- dagen anträdde resan söderut. Slädarna var av enklaste beskaffenhet. Karlarna var klädda sålunda. Hemvävda helylle- underkläder med en tjock sticketröja, grå vadmalskläder av hemmatyg, stora bandpjäxor med hö, halm och strumpor. Hundskinnspäls, fårskinnsmössa och hundskinnhandskar med vantar. Matsäck medfördes för hela resan i spann. Det var bröd, fläsk och ost. Resan söderut tog omkring tre veckor. Endast två dagar vilade vi över. Då såg man om slädar, selar och hästarnas skor. De dagarna åt man inte ur matspannen utan köpte kost. För att det inte skulle bli trångt om stallrum på vägen reste de olika körsällskapen med någon dags mellanrum hemifrån. Till varje gård kom ett nytt sällskap varje kväll en tid framåt. Vi karlar bäddade åt oss själva på golvet med halm, renhudar ur lassen och våra pälsar. Det var på vissa bestämda gårdar man tog in och logiet kostade ingenting. Bönderna hade anordnat stallrum för att kunna ta emot sörkörare och de var angelägna om att få härbärgera dessa främlingar, ty de fick sälja sina produkter åt dem, mest hö och havre. Vi kördrängar hade 25 á 30 kronor för en sådan resa och fri mat. Läs mer eller sök på: Sörköraren Karolina Norberg född 1845  Anna Karin Gidlund i Trehörningsjö har i sina anor något så ovanligt som en sörkörarkvinna. Hon hette Karolina Norberg och var född 1845 och var Anna Karins farmors farmor. Anna- Karin har bevarat hennes minne inte minst genom att delta i en modern sörkörarexpedition. -När jag var liten fick jag höra en historia av min farmor. Hon berättade att när hon var fem år gammal hade hennes farmor åkt som sörkörare till Uppsala och Stockholm och slagit följe med en man från grannbyn, berättar Anna- Karin Gidlund. - Min farmor Hilda var under tiden mycket med sin farfar i snickarboden, för farfar var ofärdig och svarvade bland annat trätallrikar. - Den här historien återupprepades för oss på 1990- talet då vi planerade en egen sörkörarresa. Och jag inför den här intervjun intervjuat min pappa och min faster Elsy för att minnas det här en gång till. - Min faster berättar att i sörkörarsläden hade de...