Snåla smålänningar

Släktbands landskapsupplaga 24 nov 2008 I den här serien som vi kallar landskapsupplagan utgår vi från de fördomar som odlats om människor från olika delar av landet. Och nu har turen kommit till det landskap som kanske har det djupast rotade begreppet om sig. Nämligen Småland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns många talesätt och ordspråk som just betecknar smålänningarna som särskilt snåla. Så här skrev man till exempel i Nordisk Familjebok 1917: Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifet. Men det var inte bara uppslagsverken från förra sekelskiftet som beskrev smålänningen på det här sättet. Även barnen i folkskolan fick de här fördomarna bekräftade i sina läseböcker. I folkskolans läsebok från 1910 finns en saga om hur Småland skapades. Men det gick inte riktigt som det borde... Sagan om Vår Herre och Småland Vår Herre höll på med att skapa Sveriges landskap, och Sankte Per gick med och såg på. Till slut tyckte han, att det var rakt ingen konst. Vår Herre hade redan börjat lägga ut och ordna Småland, då Sankte Per livligt bad att få fortsätta. Det gick Vår Herre in på, men för att icke vara sysslolös, tog han genast själv itu med Skåne. Sankte Per började nu forma berg och åsar och stapla upp stenhögar på bergen, ty han ville, att marken skulle komma så nära intill den goda solvärmen som möjligt. Och så bredde han ut ett tunt jordlager över stenmassorna. Men han förstod ej, att ett land, som når högt upp emot molnen, är mera utsatt för köld, snö, regn och oväder, utan han var högeligen belåten med sitt verk. Och så gick han ned till Skåne för att träffa Vår Herre. ”Är du redan färdig?””Ja, för länge se’n”, svarade Sankte Per.”Nå, vad tycker du om det här landet?” Sankte Per såg ut över de jämna åkrarna och ängarna, som lyste i solskenet, men han såg också sjöar, åar, åsar och skogar på sina håll. ”Åjo”, sade han, ”det här är nog ett gott land, men jag tror ändå, att mitt är lika bra.” Och så gingo de tillsammans åstad för att titta på Sankte Pers skapelse. Men medan Sankte Per var nere i Skåne, hade det kommit ett par strida slagregn och sköljt bort nästan all jorden från bergen och ner i skrevorna, och vattnet hade fyllt dessa och bildat sjöar och stora kärr; men på några jämna ställen låg sanden torr och törstade i solen. ”Ja, det här landet kommer att bli magert och torftigt i alla tider, det kan inte hjälpas”,sade vår herre.”Å, så farligt är det väl inte”, sade Sankte Per.”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla upp mossarna och röja upp åkrar ur stenbackarna!” ”Nej”, sade Vår Herre, ”Det ombetror jag dig visst inte. Men du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa folk till det landet. Smålänningen vill jag skapa själv.” Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad, flitig, tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig bärgning i sitt fattiga land. Den som skulle odla den steniga småländska jorden var tvungen att hushålla med resurserna. Och det är kanske därifrån...