Stor- Nila, Lill- Docka och sockenlappar

Ett dråp förändrar livet för det unga sameparet som håller på att bilda familj i mitten av 1800- talet. Stor- Nila råkar i ett slagsmål ha ihjäl Sven Sjulsson som lämnar efter sig två föräldralösa barn. Sonen som var tio år blev vittne till händelsen och dottern Kristina Maria var bara sju år gammal när hon blev föräldralös. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter dråpet sitter Stor- Nila på Långholmen många år. Under tiden hinner renarna skingras och det unga paret kommer framöver att leva i utanförskap och fattigdom. Stor-Nila och Lill-Docka var kändisar i sin tid. När de hittades döda på fjället,76 år gamla, skrev tidningarna om händelsen och om deras dramatiska liv. Man hade funnit dem liggande intill varandra, Lill-Docka insvept i Stor-Nilas rock. Birger Ekerlid har forskat i sameparets historia. Han härstammar både från förövaren och offret. Förutom alla böcker och dokument som kommer från arkiv har han också bandinspelningar där människor födda på 1800 talet berättar om Stor- Nila och Lill- Docka.  På Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå har Birger funnit 21 inspelningar där det berättas om Stor- Nila. Länk till: Birger Ekerlid har skrivit boken Fattiga som de voro. Berättelsen om Stor- Nila, Lill- Docka och andra människor i Lappmarken under 1800- talet. Sockenlapparna – en försvunnen folkgrupp Det fanns under 1700- och 1800-talen en grupp samer speciellt anställda för att göra vissa sysslor som bondebefolkningen inte ville utföra själva. Som att slakta hästar, flå hundar och kastrera boskap. Ingvar Svanberg är etnolog och forskare vid Uppsala universitet. Han började intressera sig för den här folkgruppen när han själv var student. -Jag frågade min handledare om de samer som Carl von Linné sa sig ha träffat så långt söderut som i Äppelbo i Dalarna, och nere i Hälsingland. ”Det måste ha varit sockenlappar” sa min lärare. ”Där har du något att forska om”. Så blev det, och med tiden blev det en bok om den här folkgruppen som numer är borta som grupp. -Jag upptäckte i stort sett en ny folkgrupp som inte varit beskriven tidigare, säger Svanberg.. Det handlar om en grupp samer som var isolerad från de samiska sammanhang vi vet något om idag, såväl språkligt som släktmässigt. De fanns i södra norrland från Ångermanland och Medelpad i norr och ner till södra dalarna, Gästrikland, och faktiskt så långt ner som till nordöstra uppland. Namnet ”socken-lapp” kommer sig av att varje socken i det här området hade krav på sig att stå för försörjningen av en samefamilj. Familjerna skulle få mat och tillgång till bränsle, ibland också enklare bostäder, mot att de utförde vissa sysslor:  -Det handlade om att slakta hästar, kastrera boskap, avliva hundar och flå dem, och dessutom gjorde de en hel del korgarbeten och andra hantverk, berättar Svanberg. Samma slags tjänster utfördes i södra Sverige av bödelsdrängarna – rackarna, och på vissa håll i Skåne och på västkusten av de så kallade nattmännen. Ändå fanns det skillnader mellan rackarna och sockenlapparnas sociala status berättar Ingvar Svanberg. -Det fanns mycket starkare aversioner mot rackarna. De fick inte komma in på krogen, ofta fick de inte begravas på kyrkogården, de var avskydda på alla sätt. Men den sortens hat fanns inte alls mot sockenlapparna. Visserligen ville sockenbönderna inte slakta sina hästar själva men man hade inte samma aversion mot det jobbet som man verkar ha haft i södra Sverige, säger Ingvar Svanberg. Därmed följde inte rädslan med gentemot dem som utförde det jobbet. Sockenlappssystemet kom till i början av 1700-talet...