Stuveriarbeterskor tog plats och fabrikssystrar styrde upp

När kvinnor började jobba i hamnen spreds rykten om att de var osedliga. Men en präst kom till deras räddning. På många industrier jobbade kvinnor som stöttade industriarbeterskorna i stort och smått. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vid förra sekelskiftet började allt fler kvinnor arbeta utanför hemmen. Men många av dom fick utstå både smutskastning och ryktesspridning när de klev in på mansdominerade arbetsplatser. På en del ställen inrättades speciella hjälpare som skulle motverka det, men på vissa platser spreds rykten som började leva sitt eget liv och som var svåra att stoppa. Lasse Ohlsson är släktforskare med rötterna i Ångermanland och har i kyrkböckerna från Gudmundrå socken funnit en grupp kvinnor som for extra illa av de rykten som spreds om dem över hela landet. Det här var kvinnor som jobbade med att lasta trä ombord i fartyg som kom till sågverken längs norrlandskusten. De fick olika yrkesbeteckningar som knubbkärringar, splitvedsjäntor, bakpigor, märkflickor, ströjäntor och kaffekärringar. - De var ofta fattiga och behövde ta de här arbetena som inte hade så hög status, säger Lasse Ohlsson. Det här arbetena började komma i slutet av 1800-talet i och med att sågverksindustrin expanderade och man hade behov att få snabbare lossning och lassning. - Vissa av de lättare arbetena fick då kvinnor ta. Och den stora ryktesspridningen kom runt 1905 då doktorinnan Hilda Sjögren från Ramvik som hade gjort en egen undersökning där hon beskrev vilka fasansfulla saker som händer ombord på båtarna. Hilda Sjögren ansåg att det var ren prostitution på båtarna och att de anställda kvinnorna inte lyfte på en enda brädbit utan erbjöd andra tjänster. - Det här svartmålade en hel yrkeskår. Hilda Sjögren tillhörde Vita bandet och hade blivit ledare för det nyinrättade "stuveridepartementet" som i Ramvik i Ångermanland. I rapporten som hon skrev spaltade hon upp ett antal bevis som hon menade skulle bevisa att stuveriarbeterskorna förde ett osedligt leverne, men som också slog fast att detta var ett för tungt arbete för kvinnor. Rapporten kunde sedan läsas av läsas av landets riksdagsmän och innehöll följande slutsatser; Det är bevisat att1. Kvinnor som åtaga sig stuveriarbete, i regel ställes på samma nivå i den allmänna aktningen som de offentliga kvinnorna, samt att de och bliva bemötta som sådana.2. Det finnes kvinnor i vårt land, som gå ut i stuveriarbete och erhålla sin fulla dagslön, utan att ens taga i en klant, tillbringande sin tid i kajuta och ruff.3. Det finnes stuveriarbeterskor som under arbetstiden tillsammans med de manliga stuveriarbetarna låta lastrummet tjänstgöra som bordell. 4. Det finnes stuveriarbeterskor som ibland ej blygts att nakna dansa tillsammans med sjömän från de fartyg där de arbeta.Detta slags kvinnoarbete är en moralisk och fysisk fara, icke blott för individen utan och för samhället. Kvinnor från 12 till 60 år hava samma arbetstid och samma arbete att utföra. Man har ock exempel på att många minderåriga under detta arbete brukats till samlag, att en tolvårig flicka därvid ådragit sig venerisk smitta, för vilken kurhusvård måste sökas. Ett annat exempel är en 16-årig flicka som under arbetet ombord ådragit sig syfilis. Rapporten som doktorinnan Hilda Sjögren lämnade ifrån sig byggde dels på brevväxling med stuvare, sågverkschefer och kaptener men också på egen erfarenhet. I två dagar hade hon under antaget namn jobbat som så kallad splitvedjänta och stuvat buntad stav på en ångare vid Kramfors sågverk. Så här skrev hon i Vita bandets egen tidning 1906; Då kan ni alla fatta, huru det kändes att som kvinna gång efter annan stå...