Blogginlägg till podden: kosmos och människans själv-transcendens
Tro och förnuft - Un pódcast de Sändaren
Categorías:
Ett nytt blogginlägg finns nu på Cusanus-bloggen, som hör till avsnitt sju av Tro och förnuft-podden, där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss. Naturalism innehåller två typer av anspråk: a) naturen är det enda som existerar b) en teori eller ett anspråk om hurdan denna natur, som är det enda som existerar, är. Hart kritiserar den reduktiva naturalismen, för att den inte ger utrymme för människans medvetenhet. Hart listar sex aspekter av vår medvetenhet som inte kan begripliggöras inom den reduktiva naturalismen (som hävdar att allt som finns i slutändan är reducerbart till materiens minsta beståndsdelar). I detta blogginlägg reflekterar jag över hur människans medvetenhet kan sägas ha en "själv-transcenderande" karaktär, vilket bland annat kommer till uttryck i fenomenet "onism" som är en slags existentiell motsvarighet till uttrycket "fear of missing out". Vi är hela tiden relaterade till fler möjligheter än vad vi lyckas realisera. Det kan också sägas komma till uttryck i människans önskan om att förstå sin värld. Denna önskan har inget naturligt stopp innan vi förstått allting om allting. Men det kan vi inte, eftersom vi är begränsade varelser. På samma sätt kan vi bara vara på en plats, leva ett liv, och vi måste välja bort alla andra liv. Detta kallar religionsfilosofen Bernard Lonergan för att människan har en "vertikal finalitet" vilket skall skiljas från en "horisontell finalitet". Skillnaden mellan dessa två målinriktningar är att den senare kan tillgodoses utan att människan i grunden förändras. (Jag är sugen på kaffe, jag dricker kaffe.) Men att ha en längtan efter det obegränsade är en längtan som inte kan tillgodoses om inte jag förvandlas. Det är därför den är "vertikal" - uppåtriktad. Denna längtan tänker sig Lonergan slutligen blir mött i mötet med Gud "sådan han är" i det "saliga skådandet". Om den reduktiva naturalismen är felaktig, och emergensnaturalismen istället är sann, kan det sägas att redan naturen uppvisar en vertikal finalitet. Det uppkommer kvalitativt sett nya fenomen i universum: universum har en själv-transcenderande karaktär och människans existentiella, otyglade, längtan är ett uttryck för denna karaktär, på en självmedveten nivå.